Det blir mycket drama. Och urban fantasy. Men även deckare, och ibland en del renodlad humor, även om ”Karlaplan”, min första sitcom, var en hopplös (och inte ens speciellt rolig) imitation av "Vänner". Genre är ett intressant koncept, och ett lätt och snabbt sätt att etikettera en film eller en serie. Men ibland är det inte så enkelt, och ibland måste ju fler genrer samsas i ett och samma manus. ”Nixan”, till exempel. I grunden ett drama om en liten pojke som är rädd för vatten och saknar sin döda mamma, men det är också en övernaturlig historia. Och lite skräck. Läs den gärna och se vad du själv tycker, den ligger under Portfolio. Jag gissar att jag vill säga att egentligen är alla genrer intressanta och roliga att skriva i. Utom slasher. Jag skriver inte slasher. Om det inte är ett bra drama i grunden då, förstås.
Jag återkommer gärna till sorg, och saknad. Men det behöver inte alltid vara gravallvarligt, det kan gärna vara vackert och roligt också. Men framför allt mänskligt. Så långt det är möjligt försöker jag att inte gå den kortaste vägen, att inte ta till klichéer, att fördjupa och vända och vrida på vad det faktiskt innebär att vara människa. Både idag och igår, och kanske imorgon. Vad gör till exempel krig med människor? I långfilmsmanuset ”Svalan” följer vi en ung kvinna som påverkas av andra världskrigets skugga som faller över Stockholm. ”5 timmar” utspelar sig några år framåt i tiden, då Sverige dragits in i en beväpnad konflikt, och en motståndsgrupp kämpar för sina liv. Vanliga människors viktiga val, psykologiska konflikter och helst nåt vi ännu inte sett på film eller tv – det är några av de teman jag använder mig av i mitt skrivande.
Första gången jag reagerade på hur en film var skriven var när jag såg ”Amadeus”. Jag var väl tolv nånting och såg den flera gånger på bio. Framför allt scenen i början då prästen talar med den åldrade Salieri är ett litet guldkorn. Vem skrev den? tänkte jag och fann att det var en pjäsförfattare vid namn Peter Shaffer. Han blev min första idol och jag kämpar fortfarande att skriva som han. Något senare blev det Spielbergs och Hitchcocks alla manusförfattare, som jag inte kan namnet på men beundrar ändå. Och så mötte jag Bergman, förstås, vars filmer ”Smultronstället” och ”Fanny och Alexander” är något av det mest briljanta som nånsin skrivits på svenska. På senare tid är det manusförfattare som Charlie Kaufman (”Eternal sunshine...”), Peter Morgan (”The crown”) och så förstås brittiska Sally Wainwright som ligger bakom den fenomenala ”Happy valley”. Om du inte sett den, gör’t nu!